Älmebodas näringsliv
i gångna tider

Jorden och skogen    Handel   Hantverk

 

  Vad jorden och skogen gav

Jordbruk och boskapsskötsel var i Älmeboda alltid de viktigaste näringarna. Men jämsides därmed gav skogen viktiga bidrag till till bondens försörjning. Som komplement till det egentliga åkerbruket var svedjeodling mycket vanligt och fanns kvar i socknen en bit in på 1900-talet.

Några stora gårdar finns inte, möjligen kan nämnas tidigare sätesgården Skärsjöhult. Under vissa tider har Makrismåla och Qvesingsö ägts och bebotts av högre-ståndspersoner.

År 1898 fanns 323 gårdar som tillsammans omfattade 70 5/6 mantal, dvs i genomsnitt lite mindre än 1/4 mantal. Därtill fanns en mängd småställen som backstugor, torp och soldattorp.

En liten inblick i inblick i levnadsvillkoren för allmogen i Älmeboda ger den skattutskrivning som gjordes 1571 för att dra in pengar till att betala danskarna för att få tillbaka Älvsborgs fästning, den s.k. Älvsborgs lösen.

Sågverk har funnits många inom socknen bl. a. i Källeström, Skärsnäs, Abrahamshult och Yxnanäs. I Rävemåla hade handlanden Ingvar Andersson sågverk bakom affären.

Pit-props var gruvstöttor av gran och de var en viktig exportartikel från skogsbruket fram till mitten av 1900-talet. Det var framförallt kolgruvorna i England som importerade props från Sverige. Dessa skulle vara skalade och befriade från bark. Barken tog man då tillvarta, den torkades och bröts sedan i småstycken innan den packades i säckar och sålde till garverierna.

Barktorkning Barkbrytning
Barken torkas
Barken brytes

Trädgårdsmästare har funnits i Rävemåla och Yxnanäs.

Torvfabrik fanns i Gammalsmåla och ägdes av Ernst Karlsson. Den torkade torven revs och pressades till balar som sedan såldes som strö i ladugårdar.

Snickerifabriker fanns i Källeström, Yxnanäs och Rävemåla

Snickerifabrik
Källeström 1930-talet
Snickerifabriken bakom kvarnen

Takpannefabrik för tillverkning av cementtakpannor fanns i Kroxmåla 1915 till 1956. Se vidare!.

Sjömalmen användes vid Örmo masugn (1742-1886) för järnframställning och i Älmeboda gav detta möjlighet till biinkomster genom malmupptagning. Det var främst sjöarna Kvesen och Kinnen som var rika på malm. Malmen som ligger i form av lösa klumpar på sjöbotten skrapades samman med långa rakor och skopades upp. På sommaren arbetade man på en flotte och på vintern kunde man arbeta från isen. Även transporterna till Örmo gav inkomst, men själva malmen fick man ingen ersättning för. Den var inmutad av Örmo Bruk. (Örmo var namnet på den ort som sedan med järnvägens tillkomst blev Konga. Helt oblygt tog man då hela häradets namn till sitt.)

Träkolning skedde säkert på många ställen i socknen. Det var ju då främst för behovet till masugnen i Örmo, men även en viss avsättning till socknens smeder. Så till exempel köpte 1856 smeden Johan Wiktor i Bodala/Botamåla en kolmila av Johan Carlsson i Flishult. För att köra hem kolet anlitade han 23 forkarlar från angränsande byar. Det blev 23 lass, mest oxforor, allt på samma dag, den 8 november.

Under kriget 1939-1945 då det inte fanns bensin att köpa utrustades bilar med gengasaggregat som utnyttjade träkol som bränsle. På gården i Kvisingsö hade Gunnar Johansson droskstation och för hans behov av träkol anlades där en kolningsugn. Den producerade för Gunnars behov men också för försäljning till andra bilägare.

Kolugn
Kolningsugn i Kvisingsö

Kvarnar har funnits i stort antal. Praktisk taget varje by hade något bäckflöde som kunde dämmas så att man fick vatten tillräckligt för några veckor under vårflödet. Det var kvarnar som klassades som husbehovskvarnar. Bland de större kvarnarna bör nämnas Stenvarmsholm, Lummemåla, Kvisingsö, Skärsjöhult och Källeström. Dessa klassades som tullkvarnar och staten tog där ut en särskild skatt (kvarntull) som beräknades efter antalet tunnor mald säd.
Källeström
Källeströms kvarn 1941

Till överst på sidan

Lanthandeln i Älmeboda

Under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet öppnades en mängd lanthandelsaffärer inom socknen. Den fulla näringsfriheten som lagstadgades 1864, liksom tillkomsten av järnvägen med de tre stationssamhällena Älmeboda, Rävemåla och Yxnanäs i början av 1900-talet var helt säkert väsentliga orsaker till denna expansion för handeln. Här följer ett litet urval av affärer, alla nu nerlagda sedan länge:

NÅGRA HANDELSBODAR I ÄLMEBODA
By/samhälle Innehavare Grundad Nedlagd Verksamhet
Älmeboda Anton Eliasson, senare Martin E. 1904 1963 Diversehandel, viss partihandel med socker mjöl. Taxistation. Uppköpare av bark
Älmeboda Karl Fransson Ca 1920 1950-talet Diversehandel
Älmeboda Martin Klaesson 1923 1972 Carkuteriaffär
Älmeboda Nanny Elmér omkr 1920 ? Modeaffär
Älmeboda Gunhild Gustavsson omkr 1920 ? Modeaffär
Älmeboda Stig Franzén ? ? Cykelaffär
Trellebo August Gustavsson
Hugo o Ingeborg Gustavsson
Ca 1900

1970
Diversehandel
Rävemåla Nander Johansson, senare Kjell J. (1880-talet) 1979 Speceri-och diverseaffär
Rävemåla Enoch Carlsson
Ingvar Andersson
1911
1935
1935
omkr 1963
Diversehandel, ammunition, dynamit. Även sågverk
Rävemåla Karl Nilsson
Slakteriföreningen
1935
1953
1953
?
Kött-, Fläsk och Charkuterivaror
Rävemåla Frans Lundblad
Ivar Karlsson
1885
1935
1935
1972
Diversehandel
Rävemåla Agda Lindstedt 1920-talet ? Hatt- och sybehörsaffär
Yxnanäs Yngve Håkansson 1909 1979 Diversehandel
Yxnanäs Fingal Franzén Ca 1920 ? Carkuteri, charkuteribil
Källeström Gustav Elofsson
Siv och Göte Gustavsson
1928
(1952)

1965
Diversehandel
Lummemåla Algot Johansson,
Elsa o Fritz Petersson
1919 1964 Diversehandel
Kållebo Helge Johansson,
Edgar J,
1932 1993 Diversehandel
Flishult Olof Stenholm,
Ester Algotsson
1899 ? Diversehandel
Flishult Nils-Emil Centner 1919 1945 Diversehandel
Källa: Arnold Johansson, Älmebodaboken 1983

Till överst på sidan

Bageri fanns under 1930/1940-talen såväl i Älmeboda som Rävemåla. Bagare Petersson i Rävemåla var känd för ett mycket gott matbröd. I hans butik fanns en glasdisk med låder som lockade med choklad och tablettaskar.

Pensionat

Sofielund i Abrahamshult var på sin tid en uppskattad badanstalt med många långväga gäster. Ursprungligen var det en brunnsanstalt som 1919 övertogs av Ester Algotsson. Under krigsåren 1943-1945 fanns här ett danskt utbildningsläger för poliser/militärer.

Sofielund Sofielund omkr 1935

I Rävemåla fanns under 1940 och 1950-talen ett mindre hotell/resanderum som drevs av XXXX i huset som samtidigt hyste postkontoret.

Marknad

På sockenstämman 1844 hade diskuterats om att inrätta en kreatursmarknad i Skärsjöhult, men det skulle dröja ända till 1910 då man fick tillstånd att ha marknad, och då blev det i Rävemåla. Det var då andra torsdagen i april och november samt sista torsdagen i augusti. Platsen var söder om Persmåla, ungefär där nu bensinstationen och vägrondellen ligger. Marknaden var alltså en kreatursmarknad men där salufördes mycket annat som kopparkärl, bleckspannar, laggkärl och knivar. Också tivoli och karamellförsäljare gästade marknaden. Man höll sig också med en egen "finka" för tillfällig förvaring av överförfriskade marknadsbesökare. Någon stor betydelse som handelscentrum fick aldrig Rävemåla marknad och den sista marknadsdagen blev i november 1937.

Till överst på sidan

Hantverk

Under skråväsendets tid förelåg i princip förbud mot tillverkning och försäljning av varor på landsbygden, men undantag gjordes för hantverk som man ansåg att lantbefolkningen inte kunde klara sig utan såsom skräddare, skomakare, smeder, snickare, murare och garvare. Skråväsendet upphörde 1846 och 1864 infördes full näringsfrihet. (Dock finns idag kommunal och statlig etableringskontroll.)

Smedjor har funnits i Älmeboda, Yxnanäs och Rävemåla, den senare finns kvar fast utvidgad till järn- och byggnadsvaruhandel. Smedjan i Yxnanäs startades av Karl-Gottfrid Gustavsson 1908. Sonen Levin (född 1913) arbetade tillsammans med sin far och kom sedan att 1948 bli ensam ägare till firman fram till nedläggningen 1972.

Smedjan i Älmeboda startade 1925 av Karl-Elof Franzén och övertogs senare av sönerna Sam, Edmund och Arne, de tre bröderna som också blev uppskattade spelmän med fiolen som instrument.

I Botamåla drev Johan Wictor i mitten på 1800-talet en smedja jämsides med sitt småbruk. Och i Strånganäs fanns en smedja som drevs av Tapper. Han tillverkade bl a knivar och hackor som emellertid lär ha varit av ganska dålig kvalitet.

Färgaren Falk i Källebäcken bodde i det hus som sedan kom att bebos av skräddaren. En färgare lär också ha bott längre upp mot Kavsjömåla vid en liten bäck som kallades Johannes bäck, förmodligen efter färgarens namn.

Garveri har bedrivits i Källebäcken. Det var en soldatson från Trällebo som i slutet av 1700-talet inrättade garveriet som hans son Sven Elmqvist (1793-1872) senare övertog. Och dennes son Ludwig Elmqvist (1860-1927) övertog garveriet efter honom.

Kopparslagare lär ha bott i Kuramåla

Korgmakare Karl Svensson bodde i Åskefälla dit han flyttat 1925 från Blekinge. Hans son Malte och hans bröder hjälpte fadern med korgmakeriet ända in på 40-talet då verksamheten upphörde.

Målare. Mest känd av alla målare i socknen är säkerligen Sjösten i Strånganäs. Han var krympling och satt i rullstol men kunde trots detta utöva sitt yrke. Han är också känd som en stor nykterhetsivrare och var med och grundade NTO i Rävemåla.

Salpetersjudare. Salpeter var en viktig beståndsdel i krut och följaktligen var salpetertillverkning en angelägenhet för staten. År 1538 ålades allmogen att släppa till material och arbetskraft. Denna pålaga blev 1634 utbytt mot en årlig skatt som utgick efter hemmanstal och 1801 ändrades till att socknens skattskyldiga skulle leverera färdig salpeter. 1830 försvann denna s k salpetergärden och istället åtog sig staten att inlösa all tillverkad salpeter. Detta upphörde för större delen av landet 1865 och slutligen för hela landet 1895.

Råvaran utgjordes av jord som var indränkt med urin. Och det var framförallt jorden under och omkring fähusen som grävdes fram och urlakades med vatten som sedan indunstades i stora öppna kopparpannor. Det var helt visst inte det mest behagliga arbetet på gårdarna. Det var sockenstämman som valde och skrev kontrakt med salpetersjudaren som ambulerade mellan gårdarna.

Per Svensson i Högahult Östergård (1656 - 1756) finns i husförhörslängden antecknad som salpetersjudare.

Skomakare fanns hos Johannes Johansson i Rävemåla (född 1870), Nicolaus Sandberg i Germundemåla (född 1861), Petersson i Vinnamåla och Oscar Petersson i Yxnanäs (född 1882). Under 1930-talet fanns i Persmåla en skomakare som hette Viking Lejon.

Skräddare har funnits åtskilliga under seklernas gång. En av de äldsta var sockenskräddaren Sune Nilsson i Yxnanäs. Han dog 1724 så han bör vara född i slutet av 1600-talet. Bland sentida skräddare bör nämnas Johan Stel ( -1910) i Guleboda, Frans August Karlsson i Källebäcken, Gustav Pettersson (1876-1962) i Lummemåla och Lilja i Brännebo. Gustav Petterssons son Harald Mobrand etablerade sig som skräddare i Stockholm.

Slaktare. Mindre djur som kalvar och får slaktade som regel gårdsbonden själv med hjälp av det egna hushållet. Vid slakt av större djur anlitades någon slaktarkunnig t ex Fritjof Petersson i Rävemåla. I Kållebo sköttes slakt av Karl Rydkvist. Både Fritjof och Karl hade som bisyssla att kläda lik och tjänstgöra som "vekastapräst" dvs hålla andakt och "sjunga för liket" före avfärd från sorgehuset på begravningsdagens morgon.

Träskomakare Träskomakare
Socknens siste träskomakare var Karl Johansson i Spritsmåla. Karl var född omkring 1880 och var verksam till långt in på 1940-talet. Hans far Johan Andersson i Bänkebo var också träskomakare. Vid 1900-talets början fanns många träskomakare i socknen: Johan "Stinsen" i Flishult, Johan Håkansson i Kållebo, Sven Abrahamsson i Lummemåla, "Petter Gustav i Vinnås" och hans son Karl Petersson i Heddamåla. Den sistnämnde kom att bli konsthantverkare med snidade "gubbar" som resultat av konstnärlig begåvning.


Urmakare. Mest känd är Villiam Johansson i Rävemåla som dessutom hade cykel och radioaffär i Rävemåla. Han har byggt golvur som säkert finns i åtskilliga hem runt om i socknen. Han efterträddes av sonen Birger. Både Villiam och Birger var kända för att med sin djupa och sävliga röst också kunna roa sin omgivning med att berätta goda historier.

Vagnmakare

Till överst på sidan

 

Till Index/Hemsida