Sevärdheter i Älmeboda

Kyrkruinen Åkes predikstol
Peststenen Aschans ateljé
Gränsen mot Danmark Kulagölens fiske
Klostergrottan Stenåldersminnen
"Det svåra året" 1868 "Tommestenen"
Ålkistan i Yxnanäs



 
Gamla kyrkan Teckning från 1832

Kyrkruinen

Den gamla kyrkan i Älmeboda anses härröra från tidigt 1100-tal och utgjorde då en s.k. absidkyrka, dvs den hade längst fram i koret en rundad utbyggnad (absid). Under 1400-talet revs absiden och kyrkan byggdes ut och fick en helt rektangulär form. I en tredje ombyggnadsperiod förlängdes kyrkan ytterligare. Detta var under kyrkoherden Bengt Ekebergs tid och kyrkan återinvigdes 1787. Hundra år senare invigdes den nya kyrkan i Rävemåla och den gamla kyrkan övergavs helt och blev snabbt en ruin. Det var först på 1920-talet som sockenfolket kom till klarhet att här fanns ett minnesmärke att bevara och det krävdes en skyndsam restaurering. Det blev Yxnanäs Hembygdsförening med C.A. Johansson i ledningen som utförde restaureringsarbetet efter anvisningar från landsarkivarien. Och det var sedan på 1960-talet som Alvar Neander ledde utgrävningarna som klarlade bilden av absidkyrkan och fastställde kyrkans ålder.
Absidkyrkan Kyrkoruinen
Modell av absidkyrkan
Foto omkring 1940

Till överst på sidan

Peststenen

Intill klockstapeln vid kyrkruinen finns en minnessten över den svåra tiden då pesten härjade i socknen under åren 1710 och 1711. Inskriptionen som är gjord på latin lyder i översättning:

"År 1711 dog många i denna församling av pest. Magister Magnus A. Megalinus var då kyrkoherde"

Peststenen

Pesten som hade sitt ursprung i Ostasien spred sig upp genom östra Europa och kom i maj 1710 till Riga och vidare med soldater över till Sverige. Till Älmeboda synes farsoten ha kommit via Karlskrona och de första dödsfallen inträffade här i november 1710. Myndigheterna utfärdade förbud för resor från pestsmittade områden och man föreskrev rökning med enris och tjära som ansågs rena luften. Dessvärre hade man inte kunskap om hur sjukdomen spreds, det anses nu att det var böldpest och den sprids endast genom bett av loppor och kan inte överföras från människa till människa.

Hur många som dog av pesten i Älmeboda är oklart, begravninsboken är inte ifylld för åren ifråga. Magnus Megalinus har endast antecknat att "från november 1710 till 1712 dog av pest, många som Pastor inte fick namn på och blev inte av Pastor begravda". Det var strängt förbjudet att forsla döda till kyrkogården utan begravningarna skulle göras på de särskilda pestkyrkogårdar som inrättats på olika ställen i socknen. Men många begravningar gjordes nattetid i smyg innanför kyrkogårdsmuren. Man inte ville riskera någons salighet med att använda pestkyrkogårdarna.

Det finns uppgift om att 400 människor dog, därmed skulle omkring en tredjedel av socknens invånnare ha ryckts bort.

Källa: A. Neander, Älmebodaboken 1969

Till överst på sidan

Gränsen mot Danmark

Beskrivning av gränsen mellan Småland och Blekinge finns tidigast omtalad i den äldre Västgötalagen då Edmund Slemme var kung i Sverige och Sven Estridsson regerade över Danmark. (Edmund anses ha fått tillnamnet Slemme till följd av att han avstod Blekinge till Danmark.) Detta var omkring år 1050. Länge var alltså gränsen en riksgräns. Gustav Vasa gjorde 1553 en gränsläggning och strax därefter gjordes en motsvarande dansk gränssyn. Inte helt överraskande var man oense om gränsdragningen och det blev många resultatlösa gränsmöten. En ny gränsförteckning finns från 1603. På riksnivå löstes så problemen med freden i Roskilde 1658 då Blekinge blev svenskt. För Älmebodaborna blev livet därmed enklare genom att man nu tullfritt kunde föra varor över gränsen. Men det blev 1695 en seg gränstvist för några gränsgårdar där ett omkring 600 meter brett svedjeland hade oklart ägandeförhållande. Denna tvist löstes efter en ny uppmätning 1744.

Den gamla gränsläggningen kan idag skönjas endast på några få ställen i form av rörlagda stenar. De båda gränsstenarna som finns med inristningar är inga gränsmärken i egentlig mening utan minnesstenar över järnvägsbygget 1908-1910. Den ena stenen står utmed järnvägen och den andra utmed den gamla häradsvägen.

Gränssten Inskriptionen skall tolkas:
Eringsboda-Elmeboda-Järnväg, 1909-1910, Axel Lindvall

Källa: Biger Johansson, Älmebodaboken 1967

Till överst på sidan

Klostergrottan

Klostergrottan

Ett intressant minnesmärke från äldsta tider är Klostergrottan i Flishult. Grottan utgör en naturlig bildning i urberget genom att att stort klippblock förefaller har pressats ut ur en klippvägg och lämnat efter sig ett stort hålrum med ett utskjutande tak. Grottan som alltså är helt öppen framtill är ca 6 meter bred och 3.5 meter djup och har höjden 2 - 3 meter. Det utpressade stenblocket ligger framför öppningen som ett bord.

Det gjordes en arkeologisk undersökning i början av 1930-talet och man fann då flera tecken på att grottan varit bebodd under yngre stenålderstid. De sparsamma fynden bestod av pilspetsar, spån och skärvor av flinta, bitar av grönstensyxor, bitar av ben och kol. Man menade att grottan knappast tjänstgjort som bostad under någon längre tid, utan tjänat som övernattningsplats vid jakt och fiske.

Källa: Martin Sandahl, Älmebodaboken 1976

Till överst på sidan

"Det svåra året" 1868

I norra delen av socknen finns på fyra olika ställen vid vägkanten stenar med inristningen "1869". De är alla minnesmärken av de vägbyggen som utfördes som nödhjälpsarbeten under den svåra hungersnöden som var enföljd av den missväxt som drabbade Älmeboda, liksom många andra delar av landet, åren 1868-1869. Det var framförallt den svåra sommartorkan 1868 som var orsak till missväxten, men även bidrog den ogynsamma vintern dessförinnan. Den förödde höstsädesbrodden så att många blev tvungna att så nytt på våren. I Älmebodaboken för 1969 finns några citat av människor som haft egna minnen från åren:

Ida Carlson i Herråkra:
"Jag minns våren -68, hur lövet på de stora lönnarna vissnade när de var halvutspruckna, och sen stod de där bruna och kala som om elden gått över dem. Och gräset på trädgårdsbacken var alldeles brunt. Inte ett grönt strå. Far satte sju tunnor potetis och skördade bara fem tunnor , stora som nötter."

C.A. Elmstrand i Rävemåla:
"Vi röskte kornet hemma, för det gick inte att skära. Det var bara 10-15 cm långt, och så kunde det sitta ett par tre korn i vart ax. Och så fick de slakta av kreaturen vad de kunde, och fram på vintern tog de av halmen på taken och gav kreaturen".

Svårast var det nog för de många som bodde i backstugorna, de som sällan hade pengar att köpa för. Det är omvittnat hur man "blandade bark i brödet", man malde ljungknoppar, hassel-hängen och den torkade innerbarken av gran.

Sockenstämman ingrep tidigt, redan på våren -68 inköptes för församlingens räkning spannmål som kunde lämnas till mindre bemedlade. Och hela sommaren och hösten var stämman beundransvärt aktiv med att köpa råg och korn. Från länets landsting fick man erbjudande om att låna pengar, en möjlighet som man tacksamt utnyttjade. Det talades om "penningbristen, som omöjliggör inköp av säd från andra orter, om böndernas nödtvungna avskedande av sina tjänare, vilka sluter sig till skarorna av kringdrivande tiggare, om den ökande strömmen av emigranter." Det var också genom stämmobeslut som nödhjälpsarbeten kom i gång i form av vägarbeten. Och det är dessa vägarbeten som de fyra minnesstenarna erinra om.

Minnessten

Källa: A. Neander, Älmebodaboken 1969


Till överst på sidan

Åke Svenssons predikstol

Under sista hälften av 1700-talet bildades den religiösa sekten åkeanerna med Åke Svensson i Östergöl som ledare. Det berättas att han höll gudstjänst med sina trosfränder uppe i bokdungen i Ulvahult vid den stenen som nu kallas Åkes Predikstol. Han delade ju själv också ut nattvarde och stenen kan då ha tjänat som nattvardsaltare. Platsen är naturskön och sommartid är platsen väl värd ett besök.
Minnessten Den här stenen sägs Åke ha stått på då han predikade.
Klockstapel Förre ägaren till gården, Gustav Axelsson, uppförde en klockstapel och på platsen brukar sommartid hållas gudstjänst här.


Till överst på sidan

Ateljé Aschan

Under en period på 1960-talet bodde konstnären Ulf Aschan i Yxnanäs där han inredde sin ateljé i den gamla skolbyggnaden.

Aschans ateljé
Aschans väggmålning utgör ett dekorativt inslag i samhällsbilden

Kulagölens ädelfiske

Kulagölen är en liten skogssjö som blivit ett eldorade för sportfiskare från orter långt utanför sockengränserna. Fiskeföreningen har här ordnat parkeringsplatser och fiskebryggor och framför allt ser man till att det ständigt skall finnas tillgång till stridbara och läckra fiskar, då särskilt regnbåge.

Kulagölen

Till överst på sidan

 

Minnesmärken från stenåldern

Enligt uppgift lär det finnas åtminstone 13 hällkistor inom socknen, men det har varit svårt att lokaliser dem och inte någon som jag stött på är särskilt välbevarad. Dock strax öster om Yxnanäs finns ett gravröse med tydligt uppresta stenar som väggar i själva gravkammaren. Men röset är helt igenvuxet av sly och hallonris och det är därför svårt att se graven i sin helhet.
 
Hällkista

I en hällkista i Binnarebo har man funnit bl.a. delar av en lerkruka och därigenom kunnat fasställa att den graven härrör från stenålderns slutskede.

Alldeles norr om hällkistan i Yxnanäs finns en bautasten, en sten som blivit upprest på högkant. Men man vet inte anledningen därtill. En sagesman på platsen förklarade dock för mej "att jo, förr i tiden så gick sjön ända hit upp och då var det här ett ställe där man drog upp ´bauten´." Men så tillade han "fast så är det ju förstås inte".
 
Bautasten

Detta gravröse ligger alldeles öster om Åskefällavägen vid vägskälet i Skarmansmåla.
 
Gravröse

Till överst på sidan

 

"Tommestenen"

Tommestenen Ett stycke söder om Makrismåla utmed den gamla Yxnanäsvägen ligger på en berghäll en meterhög stenbumling som kallas Tommestenen. Namnet har den fått för att man kan få den att gunga med ett lätt tryck av en tumme. Tydligen ligger den så nätt balanserande på underlaget att knappast ingen kraft alls behövs för att rubba den ur sitt jämviktsläge. Den kan ha legat så i flera hundra år, ja varför inte tusentals år sedan istiden.

 

Ålkistan i Yxnanäs

Ålkista Vid sjön Kvesens utlopp strax öster om Yxnanäs finns ett litet vattenfall och över det har byggts en ålkista. Ålafisket här är gammalt, det finns dokumenterat i ett previlegiebrev från 1629. Fyra gårdar i Yxnanäs och Krusamåla fick då fiskerätt med en ålkista.


Till överst på sidan

Till Index/Hemsida