[ Till Startsida ]

Notiser från Blekinge

[Fiskarsläkten]   [Peter Magnus Petersson]  [Ett fiskeäventyr 1892]  

FISKARSLÄKT I RONNEBY SKÄRGÅRD

I den blekingska skärgården väster om Ronneby ligger byarna Vieryd, Väby, Bökevik, Stickelön och Dragsnäs. Dessa är alla byar som på olika sätt har anknytning till den fiskarsläkt som leder sitt ursprung till Måns Abrahamsson och som utgör Gustav Enklers fädernesläkt.

I mitten av 1700-talet bodde i Vieryd hemmansbrukaren Måns Abrahamsson och hans hustru Sissa Månsdotter. De hade tre söner Anders, Olof och Truls samt en dotter Bengta. Deras levnadsvillkor kan antas ha varit ganska goda i varje fall om man dömer efter att dottern Bengta vid sin död lämnade efter sig ett ovanligt stort linneförråd. Det var 7 lakan, 23 vita dukar och 18 blårandiga hängkläden och allt detta hade hon som fiskarhustru inte kunnat själv väva utan måste ha fått med sig från föräldrahemmet.

Sonen Ola bosatte sig så småningom på Stickelön och levde där till 1807 då han var 56 år gammal. Detta år flyttade han med familjen, hustru och tre barn, till Bökevik. Han var den andre fiskaren som bosatte sig där. Han köpte av gårdmannen Matts Jönsson "byggningsplan med hage på 50 års tid för 25 rdr". Med hage menas här garnhage där han som fiskare hängde sina garn till tork. Huset bestod av "parstuga med kök". Den exakta platsen för stugan är inte längre känd, men förmodligen låg den i västra Bökevik i närheten av gården där. Som fiskare måste Ola ha haft fiskarfullmakt, dvs ett av Kongl. Maj:ts Befallningshavande (landshövdingen) utfärdat brev som gav honom rätt att etablera sig som fiskare. Och för att få detta brev måste Ola genom intyg styrka att han ägde hus, båt och tillräckligt med fiskeredskap. Och även styrka att han hade god frejd. Här fiskade han tillsammans med sina två söner Måns och Truls. Måns var 15 år och Truls 22 år då de flyttade till Bökevik. Måns växte upp och gifte sig med Berta Håkansdotter och även de bodde i Bökevik. De fick småningom fyra barn, bland dem sonen Jöns. Strax före jul 1823 var Måns ute och fiskade tillsammans med sin far Ola och brodern Truls. Båten förliste och alla drunknade. Den fyraårige Jöns blev så faderlös.

Med tiden blev också Jöns fiskare. Han gifte sig med Sissa Jönsdotter som var dotter till drängen Jöns Andersson från Väby. De bosatte sig i Dragsnäs i den ena halvan av den röda parstugan på Dragsnäsvikens västra strand, i den stugan som kallas tullstugan. Familjen kan ha haft förhållandevis goda levnadsförhållanden. Jöns hade andel i tre s.k. vrakekor för laxfiske och hade dessutom ett fisksalteri. Men tiderna förändrades och mot slutet av 1800-talet blev det blekingska fisket alltmer olönsamt på grund av ökad konkurrens från fiskare i Bohuslän. Salteriet lades ner.

Jöns fick en son Martin år 1866. Martin gifte sig 1893 med Emelie Matilda Carlsdotter från bondgården längst in i Dragsnäsviken, den gården som ägdes av Carl Julius Petersson. Martin och Emelie bodde i den andra delen av tullstugan på västra stranden. Den avtagande lönsamheten med fisket bidrog kanske till att Martin inte blev fiskare till yrket. Han blev i stället kustroddare vid tullverket. År 1894 föddes sonen Gustav, som senare i livet blev folkskolläraren Gustav Enkler.

Till överst på sidan



PETER MAGNUS PETERSSON
(Min farmors farfar)

Peter Magnus Petersson föddes 1791 utanför Kalmar i socknen Ljungby. Det finns flera uppgifter som tyder på att hans föräldrar var hälftenbrukaren Måns Andersson och hans hustru Regina Persdotter på gården Stora Mälby. Anledningen till att Peter Magnus inte har efternamnet Månsson är inte klarlagt. Möjligen kan det vara så att Peter Magnus tidigt blev föräldralös och fick fosterföräldrars namn. Hur hans barndom förflutit är dunkelt, men troligen kom han under sina allra första år kom till Kristvalla för att 1804 som 13-åring komma till gården Skubbetorp som ägdes av baron Hummerhjelm. När han var 19 år flyttade han som dräng till gården Bäcketorp i Åby socken, också utanför Kalmar, och stannade tills han var 25 år och flyttade till Eksjö. Från denna tid är kyrkböckernas uppgifter om Peter Magnus entydiga.

Den första tiden i Eksjö var Peter Magnus dräng på gården Skedhult, för att sedan flytta in till stadsförsamlingen. Där bodde han till år 1819 då han får flyttningsattest för att flytta till Karlshamn. I attesten uppges att han kan läsa i bok och att han "ordentligt nyttjar salighetsmedlen". Vidare noteras att han "fört sedig och anständig levnad och är veterligen icke förlovad". I Karlshamn flyttade Peter in som dräng hos grosshandlare Joachim Mörck i kvarteret Europa. Förutom Mörcks familj bodde i huset ett tiotal personer tjänstefolk och bland dessa fanns en piga Catharina Hagström, dotter till varvstimmermannen Nils Hagström och hans hustru Elna Jansdotter. Tycke uppstod mellan Peter och Catharina och de gifte sig i början av 1820-talet. År 1827 föddes tvillingar, en flicka och en pojke. Pojken fick heta Anders Johan och flickan fick namnet Regina efter sin farmor. Regina dog blott några månader gammal. Samma år som tvillingarna föddes flyttade Peter och Catharina ifrån familjen Mörck till ett annat hus i samma kvarter och Peter fick arbete på skeppsvarvet som dykardräng. 1829 fick de ännu en son som de gav namnet Carl Julius. Med dessa namn antyds att Peter och Catharina hade haft goda anställningar hos grosshandlaren och såg upp till sin förra husbonde. Denne hade nämligen två söner, Carl och Julius, och det synes ju som om Peter och Catharinas andre son fick sina namn efter dem.

År 1830 flyttade familjen från Karlshamn till Stensnäs gård i Mörrums socken. Stensnäs ägdes av Fredrik Winberg och Peter fick hos honom tjänst som "ladufogde". I slutet 1830-talet dog Fredrik Winberg och gården sköttes av änkan. Peter och hans familj stannade kvar till 1841 då de flyttade till Hoby socken. Carl Julius var då 12 år gammal. Låt oss göra ett raskt hopp fram i tiden till mitten av 50-talet. Peters äldste son Anders Johan närmar sig 30 år och är fortfarande ogift, och i Dragsnäs utanför Ronneby har bonden Abraham Johannesson en dotter Gertrud som skall giftas bort. Peter och Abraham kommer överens om att deras två barn är ett passande par och en dag får Gertrud resa med sina föräldrar till Peter och Catharina för att sammanföras med Anders Johan. Exakt vad som sedan hände vet vi inte men tydligen var Anders bror Carl Julius också hemma och det blev han som kom att sätta hjärtat i brand hos unga Gertrud, och det blev han som fick gifta sig med henne.

Carl Julius blev sedan hemmansägare på gården i Dragsnäs och längre fram i tiden skulle han bli far till Emilie Matilda Carlsdotter. Och Emelie skulle fram mot slutet av seklet bli mor till Gustav Enkler.

(Beskrivningen härovan av förhistorien till giftermålet mellan Carl Julius och Gertrud bygger på en muntlig berättelse av Gertrud Enkler strax före hennes död 1985.) 

Till överst på sidan

ETT FISKEÄVENTYR 1892

Denna berättelse om laxfiske är nedtecknad efter en
bandupptagning som Gustav Enkler gjorde med
sin far Martin Jönsson i början på 50-talet.
Att fiska lax med garn kallades att vraka lax. Garnen
var ca 40 m långa och 6 m djupa och en "garnlänk"
som innehöll 60 garn var således nästan 2 1/2 km
lång.


MARTIN JÖNSSON BERÄTTAR
Det var 1892 så jag var fiskare. Då hade jag inte kommit till tullen, jag var visserligen extra ordinarie men jag var ju inte så jag hade tjänstgöring utom en gång då och då när det var ledigt. Eller så var det fiske, det var det huvudsakliga. Och sjön och segla som matros det hade jag ju slutat för en tre år förut. Och så skulle jag ju fiska då och de var, ja 1892 ja, var det. Och så hade jag en kamrat som var 18 år. Det var fars eka, det var en så kallad blekingeeka. Och de flesta garnen det var ju också fars, det var laxagarn. Och så gav vi oss iväg kamraten och jag mot Bornholm på våren i mars månad och skulle fiska lax, men när vi kom dit så var där ingen lax så beslöt vi, eller kom överens om kamraten och jag att vi skulle segla till Danzig med den gamle båten. Och det var dålig båt och så var där ett litet tak akteröver som vi hade till kajutt och där hade vi en liten järnkamin så vi kunde elda.
Och vi gav oss i väg till Danzig, ja vi gjorde ett par vrak först vid Bornholm men vi fick inte mer än en liten lax. Och så gav vi oss iväg till Danzig. När vi kom bort halvvägs innan Christiansö och Danzig så fick vi en sydostlig storm och då hade vi inte annat att göra än att länsa tillbaka till Bornholm. Och det blev regntjocka också. Inga fyrar syntes varken vid Christiansö eller vid Svaneke. Och vi visste vad kurs vi hade tillbaka, och det satte vi ju så gott vi kunde i tjockan och det blåste hiskeligt. Och så visste vi att vid Svaneke där går bergen rätt ner i vattnet och när vi kom så nära där så vi kunde se de vita brotten på bergen då visste vi att vi var vid land. Och så styrde vi den kursen tillbaka som vi ämna och träffa Svanekebergen och det gjorde vi också. Och då var det natt och så fick vi se hur sjön skalat upp vit efter bergkanten. Och vi hade ju varit där så mycket förut och fiskat med sil om somrarna så vi kände ju väl till hur det låg till vid Hammershus, heter den fyren som är på norra änden av Bornholm. Och när vi kom dit där så såg vi ju likadant hur sjön skalat upp på bergen där, och så länsade vi runt där och där blev lä undan sydosten, så vi var iland där på läsidan, gjorde fast där och låg där ett helt dygn till dess att stormen hon bedarrade. Och så bedarrade det så där på eftermiddagen vid 4-5 tiden så sa jag till kamraten:
"Nu för och slippa ligga här hela natten så tar vi och sätter våra garn här nedanför så lugnar det av något och så går tiden fortare också för oss."
För vi ämnade inte och stanna där utan vi skulle ju fortsätta. På nån håll, vart de skulle bli det visste vi inte då. I alla fall så vi for ut ett litet stycke, ungefär en distansminut eller knappt det ifrån land och vi begynnte och sätta våra laxagarn som vi hade. Och när vi hade tie garn igen - vi hade 60 garn i båten. Men när vi hade satt de femtio så tittade jag bort mot Hassle, det ligger söder om där vi var, där vi låg. Så kom där en båt, en fiskebåt från hamnen med alla seglen på och styrde på oss. Och då vaknade jag som först, vi var innanom gränsen, innanom territorialgränsen. Och då var både båt och redskap förbrutet. Och där kom den där store båten och när jag fick se honom så vaknade jag och så sa jag till kamraten:
"Stopp, nu sätter vi inte fler garn. Där kommer en båt ifrån Hassle och han styr på oss. Vi är inom gränslinjen."
Båten kom långsåt, styrde akter om oss och då var där fyra man. En satt vid rodret, en stod vid masten och de två var i mitten på båten. Och då vrålade den ene:
"Skall vi trekke era mans eller skall ni trekka dom själv?"
Det var inte prut.
"Ja", så svarade jag, "vi skall nog trekka dom."
Och så tog vi på oss oljekläder och så begynnte vi och dra garnen. Men båten som kom han gick ett stycke ifrån oss och sen vände han, och så kryssade han länken, kallar vi garnräckan, kallar vi för länk. Och där kryssade han länken upp tills han kom till änden, där la han bi och väntade på att vi skulle komma till honom. Och då när vi hade tjugo garn igen så sa jag till kamraten om det bara hade kommit en ångbåt och seglat av så hade vi kunnat klara oss. Och när vi hade att par garn kvar så kom där verkligen en ångbåt och rundade Hammershus och seglade av tio garn från änden. Ja, kan det vara ett under sa jag. Det var den enda gången i mitt liv som jag varit med och önskat att jag skulle få påseglat. Och när vi då kom till änden, den änden där vi avseglades, så låg båten, dansken han låg vid den andra änden. Men vi gjorde oss ingen brådska för det blev mörkare och mörkare och när de då såg att vi inte hade någon brådska fastän vi fick sätta upp masten, så vrålade de igen, danskarna:
"Ni har era manser häruppe!"
"Ja, vi kommer", skrek jag tillbaka, "bara tåla er."
För jag visste ju att när vi kom upp till dom fick vi ju ta fast i de garnen och sedan hade de kastat en lina om vår båt och sen hade de halat in oss till Hassle. Ja, där hade vi stått oss fint. Och det blev mörkare och mörkare. I alla fall så gjorde vi ett slag norr över, så kovände vi för att komma ändå längre ner från dem. Och sen styrde vi mot land och då begynnte det att bli rätt mörkt, så att när vi kom inåt land ett stycke så kunde de inte urskilja oss ifrån land i mörkt land, mot det mörka land. Utan när vi vände ändå en gång till, vi kovände då också och kom ändå längre ner. När så, och så vände vi, kom ungefär rätt undan danskarna mot vinden så vände, och så gick vi in mot land. Då sa jag till kamraten:
"Ta och sätt klyvaren på, lägg ut klyvarbommen, och sätt på klyvaren men låt den ligga på däck mens du, och så slå på han på fallet så att du kan hala upp den kvickt. Och likadant med toppseglet, ordna det också klart."
När vi då kom så långt in mot land då var det redan så mörkt så att vi kunde inte se dansken mot sjön, och mycket mindre kunde han se oss mot det mörka landet. Utan då ändrade jag kurs och styrde på Trelleborg. Och så sa jag till kamraten:
"Upp med klyvaren först och sedan med toppen så fort du hinner."
Och där körde vi på med den ostliga vinden en timme. Då visste vi att vi var fri. Så var det till att ta ner klyvaren och toppseglet och så lägga bidevind mot hemmet. Och på morgonen vid soluppgången var vi hemma. Det blev sydost och snötjocka och blåste så att vi hade bara två segel. Och danskarna fick ta de tie garnen. Men man har ju alltid de sämsta och billigaste garnen, de har man i änden. Så de fick de behålla. Men i alla fall när vi kom hem på morgonen och i soluppgången ungefär. Det var en hel fots snö när vi kom iland och det var de första dagarna i april och så sa jag till kamraten:
"Ja, nu får vi hänga upp garnen och torka dem" och det var ändå söndag det minns jag nu. "Men jag tror inte far kommer ut och tittar nu i hängen där vi skall hänga garnen, när det är snö och så där ruskit. Så han kanhända aldrig kommer att märka att vi blitt av med de tie garnen."
I allafall så när det hade vatt ett par tre timmar begynnte det skina och blev så varmt så snön hon smälte undan och far han skulle ju gå ut och titta ett litet tag, och så gick han ut i garnhagen och fick se att där var flera hängen som var tomma. Så kom han in så sa han: "Har ni blitt av med garnen?"
"Ja", sa jag, "vi fick avseglat så att vi blitt av med tie garn, men jag skall gå bort till svågern min, han bodde ett stycke ifrån, han har gott om laxagarn. Jag kan gå bort och köpa tie garn utav honom i stället," sa jag.
Jaha, det gjorde jag ju och frågade honom om jag kunde få köpa tie garn. "Jo det får du väl ta" sa han.
Ja, jag fick garnen och han fick pengarna och sen gick jag hem. Det var inte långt emellan där han la till med sin båt och där vi låg. Så att garnen tog vi bara och langade över kan man säja, till vår plats. Sen gick jag till kamraten och så sa jag:
"Nu har jag köpt tie garn i stället och vill du följa med så skall vi ge oss av i kväll och segla mot Öland. Jag har hört att där skulle vara lax." Jodå, han var med. Vi gav oss av på kvällen. 
Till överst på sidan